"Jag kommer att dö om jag inte får träffa honom igen"

Ljudet av min rullväska är så bekant. Den fick jag av ett ex strax innan vi gjorde slut, på min artonårsdag. Alla mina relationer tar slut kring min födelsedag, jag undrar varför. Kanske är det den bästa presenten man kan ge någon, friheten. Den har tjänat mig väl genom alla år. Genom uppbrott med pojkvänner, på weekends och solsemestrar. Alla gånger jag flyttat. Hjulen börjar bli kantiga, den låter högre och högre för varje gång och vibrationerna som uppstår är starka i min arm. Det börjar bli störande, kanske har den gjort sitt snart. Det känns vemodigt.

Centralstationen i Göteborg är så laddad. Jag har ramlat omkring där i fyllan. Gråtit. Väntat. Längtat. Hatat. Framför allt har jag varit kär. Sådär kär som på film, ni vet? Vi grät ofta inför varandra han och jag. Jag minns särskilt en gång, när sorgen över att vi skulle vara skilda ifrån varandra i flera veckor till, kändes fysiskt i kroppen som om någon drog mig ner mot marken. Ibland funderar jag över om jag verkligen var så kär, som jag minns det. Om jag inte bara romantiserar alltihop såhär i efterhand. Men i min dagbok har jag omsorgsfullt skrivit detaljerat, utan radbyten för det fanns ingen tid för det, om varenda möte vi hade.

"Jag kommer att dö om jag inte får träffa honom igen", står det på en av sidorna. Visst kände jag det. Jag minns särskilt den gången för jag kände att jag älskade honom för mycket för mitt eget bästa. "Just let love kill you, darling." Minns jag att jag tänkte när jag sedan satte mig på pendeltåget för att åka tillbaka hem. Hem till mitt flickrum. Aldrig var jag så liten som då. Det började regna varje gång, filmiskt va? Vilken jävla klyscha vi var. Blev.

Jag minns särskilt den gången eftersom han tog min hand så hårt, att jag kände att han var rädd. Han ville hålla i sig. Rädda sig själv från känslostormarna som snart skulle slå ner honom i backen. Vi visste liksom aldrig när den där stormen skulle ha sönder oss. Hur många farväl tål man? Vi visste aldrig om vi skulle få se varandra igen. Vi älskade varandra som om varje gång var den sista.

Det viktigaste som fanns var att spara ner varenda millimeter av honom i hjärtat. Hur han såg ut när han log, vart varenda rynka tog sin början och slut. Ifall vi skulle göra det imorgon, ta slut, så skulle jag kunna blunda och se honom där. För om han fanns i mitt minne så skulle han inte gå någonstans igen, aldrig mer säga hej då.

Varje gång, olika bänkar men samma uttalade önskningar om att om vi så bara får en minut till ihop så kommer allting att bli bra. Bara vi slipper säga hej då en gång till. Vi intalade oss själva att det inte gjorde ont, men sanningen är att inuti mig gjorde jag så mycket våld på mig själv att idag trots att det snart är tre år sedan vi tog farväl för första gången, så känns det fortfarande tomt och ihåligt. Som om jag sa hej då till en del av mig själv, eller stängde av den så länge för att orka att den slutligen försvann. Förmågan att älska, sakna och längta.

Ljudet av min rullväska överröstar den låga volymen musik som jag spelar i mina lurar. Mittemellan pressbyrån och den sunkiga puben sitter ett annat par, mitt i ett farväl och i slutet av en helg. Hon böjer sig framåt för att vila sin tyngd mot hans, med hennes panna mot hans bröst. När hon sedan lyfter huvudet ur den faktiskt så ganska obekväma positionen så ser hon efter ifall hennes smink färgat av sig på hans skjorta. Jag ler, så symboliskt. Jag tror att hon hoppades på att hon färgade av sig på honom, precis som vi färgade av oss på varanda. Som doften av honom fastnade i mitt hår och i mina kläder. Inte för mitt liv kan jag minnas hur det doftade. Det finns inte en chans att de är lika kära som vi var, tänker jag. Jag kan inte ta in att andra människor har förmågan att känna som vi gjorde.

Jag minns särskilt den gången, eftersom jag var livrädd för att en dag behöva glömma.

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229