Det går en rysning genom hela min kropp. Mina händer är nästintill kolsvarta av trycksvärta, nagelbanden är skavda och torra, och snart ett minne blott. Jag klär porslinskål efter porslinskål i tidningspapper. Funderar över vartifrån de kommer. Skålarna är naggade i kanterna och bottnen är målad med knappt längre synbara frukter. Ungefär var tjugonde del klär jag i dödsannonserna, och jag stålsätter mig inför en eventuell våg av dödsångest som snart skall skölja över mig. Visst är tanken svindlande, att mina barns generation kommer att klä sitt porslin i tidningen där min dödsannons finns. Förhoppningsvis inte gamla ölglas som det står PRIPPS på, det hade känts för jävla ovärdigt. Helst heller inte en sån där vit ungkarls-kaffekopp från IKEA. Gärna något från Rörstrands eller Höganäs, kanske.
Så tänker jag, undra hur det känns att ha en sån normal hjärna. En sån som inte börjar tänka på vad för porslin som kommer att bli klätt av min dödsannons om en sådär ptja, herrans massa år. Men tanken i sig får mig, håll i hatten klyschighetspolisen, att känna att jag måste göra någonting med mitt liv som räknas. För jag kan inte motivera min existens om den inte är betydelsefull, och då menar jag inte på så vis att mitt liv berikar andras. Jag måste lämna något slags avtryck. Nu har hon fått storhetsvansinne, tänker ni och det stämmer säkerligen. Men livet har liksom varit för jävligt i så många år för mig, att jag har svårt att bara lämna det så. Är det någon som förstår det, eller svamlar jag bara? Ibland så känns det som om min uppgift är att förändra världen. Men det räcker med någons värld, inte allas. Det finns extremt få saker jag skulle göra annorlunda i mitt liv. Jag skulle möjligtvis försöka såra färre människor, vara snällare som tonåring, sådana saker. Men det mesta hade förblivit orört. Jag är inte riktigt "där", där jag kan säga att det var värt det, livet alltså. Att finnas och att existera. Det är därför jag måste få förändra världen. Det är därför jag tappar fotfästet av tristess när det jag gör inte spelar roll. För att det en dag skall vara värt det. All sorg, alla sömnlösa nätter, all oro och allt tvivel.
Det måste få spela roll, mitt liv. För om det gör det, så betyder det att min mammas gjorde det, till och med mitt svin till biologiska morfar. Och all sorg innan det. Jag måste få vara den sista brickan i dominospelet som rasar i full fart, som står placerad lite för långt bort för att falla den också. När jag var sex år gammal så frågade jag min mamma varför man lever. Jag minns inte vad hon svarade, men hon blev min mening. För om jag gör det, så spelar det kanske mindre roll om det är Höganäs, eller PRIPPS.
Det finns nog förresten inga dödsannonser i en fysisk tidning när jag dör.
