Så märkligt, bandet jag tipsade om i veckan. Jag lyssnade på en låt precis och fick ett infall, att jag ville skicka låten till en vän som jag inte pratat med på sex år. Sen kom jag på att men gud, vi är ju inte vänner längre. Märkligt vad musik kan göra. I skrivande stund känner jag mig lite.. Förälskad. Och då inte i en specifik person utan till ja, livet? Jag är förälskad i mina vänner, jag är förälskad i att det finns så mycket fint att upptäcka och att jag gör det med människor som är så otroligt bra. Faktiskt är det nog först nu som jag vågar lita på att de inte kommer att dra, att de älskar mig på riktigt. Att de vill vara med mig för att de tycker om mig. Fan det är så sjukt, att det tagit så många år att inse. Och att jag har en jävla armé av människor som ja herregud, jag vet inte vad de INTE skulle göra för mig. Låter det som skryt så är det precis vad det är.
Nu gråter jag på riktigt. När jag var yngre gav jag väldigt mycket till andra, men på fel sätt och till fel personer och tillslut var det som om jag inte hade någon kvar. Genom åren har jag blivit mer sparsam med min kärlek. Jag har sållat och silat i vänskapskretsen. Bort med de vänskaper som inte drivs av en lust till varandra, utan måsten och borden. Det är som att jag nu står här i mitten, med mitt gäng till höger och till vänster om mig och jag ba "guys, you're my person". Det blev ni och ni är fast med mig för resten av mitt liv. För det är så. Jag kan omöjligt säga att jag har EN bästa vän. Alla mina vänner, är bästa vänner. Hur mäter man kärlek? Man gör inte det. Tänker på det där klyschiga citatet ur filmen jag glömt namnet på "We accept the love we think we deserve". Det ligger kanske något i det, att min självkänsla börjar bli såpass stabil (hur hände det) att jag tycker att jag förtjänar allt de gör för mig. Det finns två problem, dock. Dels är jag livrädd att inte räcka till. Och jag är rädd att de inte förstår vidden av hur viktiga de är för mig. Jag är så rädd att någon skall känna sig bortglömd. Nu känns det i alla fall som att all den där kärleken jag strösslade omkring mig, kommer tillbaka. För mig är det inte viktigt att ha många vänner, inte alls. När jag för sex år sedan "rensade upp" ordentligt bland mina vänner så hade jag inte många kvar. Erica, Emma, Sanna och Amanda. Det var de som blev kvar. Sedan dess har jag såklart gått på några nitlotter, men det är få. Och jag bestämde mig för att vänskaper skall aldrig någonsin vara någonting som inte är positivt igen. Jag kan upplevas som reserverad, för jag släpper väldigt väldigt få nära inpå. Men helt plötsligt har de blivit så många. Var fan kom alla fina människor ifrån? Jag känner mig helt chockad ju mer jag tänker på det.
Det är så oerhört svårt att förklara hur viktiga vänskaper blir när man inte har en "riktig" familj. När vänner är familjen. Det finaste jag vet med mina vänner är bland annat att de är så bra på att uttrycka sin kärlek. Att vi säger ofta till varandra att vi älskar varandra. Att vi accepterar vem som än kommer till oss. Att vi kommer så extremt bra överens med varandras vänner. Att mina vänskaper är helt och hållet fria från drama. Jisses, jag bara lipar. Äntligen tror jag att jag accepterat att jag är värd kärlek. Jag är alldeles kär i var och en av dem. Glöm inte att säga till dina vänner att du älskar dem. Det är så absurt hur långt folk går för att hålla kärleksrelationer i liv, men är så lata vad gäller vänner.
