Det är inte synd om mig

Jag läste tidigare idag ett blogginlägg. Ett långt svar på frågan "Hur slutar jag tycka synd om mig själv?", och FAN vad jag funderat mycket på det där. Att tycka synd om sig själv. För det måste nog vara slutdestinationen för mig. Dags att kliva av det här tåget som åker i slowmotion in i en bergvägg av självömkan. Det är inte bara förminskande gentemot sig själv. Det är ocharmigt, olyckligt, osunt och förbaskat jävla kontraproduktivt att tycka synd om sig.

Gjorde jag illa någons känslor? Må så vara. Sköra egon, vad jag föraktar det. Mig veterligen så känner jag ingen med ett sådant, eller så tror jag att jag kan identifiera ett utan att faktiskt kunna det. Det är verkligen så okej, att bryta ihop och bli till en geggig pöl på asfalten. Skrynkla ihop sig själv likt ett använt snorpapper, och begrava sig under ton av duntäcken. Lipa mot en axel tills den blir blöt och kall. Krama en famn tills den blir svettig av sorg. Det är verkligen okej.

Men jag står fast vid att den dagen jag börjar tycka synd om mig själv på heltid, så dör jag. Om jag skulle förminska mig själv genom att mena på att det som HÄNT mig i livet, gjort våld på mig på ett sätt som om det vore personligt, så skulle jag inte orka. Jag skulle gå rakt ut i gatan, förmodligen på Kungsgatan som är vältrafikerad oavsett tid på dygnet, och hoppas på att bli påkörd av första bästa budbil (de har alltid bråttom och kör okristligt fort).

Grejen med klyschor, är att de ofta stämmer ju. Därför, är det som händer dig vad som gör dig starkare. När jag vandrade hem från stan idag så slog det mig att det är ganska få saker i livet just nu som är på plats. Men jag vet att det också är sista gången på väldigt länge som jag kommer att befinna mig i ett sånt här läge, förhoppningsvis. Det är ju självförvållat också. Det är mitt fel att jag inte har några pengar eftersom jag sade upp mig och vägrade ta något annat än ett drömjobb (som jag ju tillslut fick). Det är mitt fel att jag bränt nästan hela sparkontot. Och ja, det är faktiskt BARA pengar. Det är inte synd om mig.


Det är enklare att skratta åt det som går åt pipan än att gråta, förvisso. Men jag orkar inte tycka synd om mig själv. Jag behöver det inte. Och jag föraktar ännu mer de som tycker synd om mig, trots att jag själv tycker synd om andra. Äh, jag är väl bara så sjuhelvetes jävla rädd för att känna mig liten. Mitt sköra ego, vad jag föraktar det.

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

corneliakarlsson
emelieolssons
emelieolssons,
Faronsson
Faronsson,
Jättefin och inspirerande text!😊
nouw.com/faronsson
emelieolssons
emelieolssons,
Tack snälla <3
nouw.com/emelieolssons
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229