emelieolssons

23 år från Västkusten, bosatt i Stockholm sedan 2015. Min blogg är textbaserad och jag skriver om alltifrån psykisk ohälsa och utanförskap, till mode och dokumenterar mitt liv som ung vuxen med allt vad det innebär. Har en förkärlek till allt som är fult och drömmer om att skriva bok och föreläsa. Driver Missbrukspodden och skriver på både böcker och föreläsning. Twitter: @FrokenSvarare
info@emelieolssons.se

Blogg

Det här har min singeltid lärt mig

2018-01-02 16:30 MINA TEXTERTANKAR

Snart har jag varit singel i två år. För mig har det varit en oerhört stor milstolpe i mitt liv. Som jag tidigare nämnt, bland annat i detta inlägget, så har jag alltid identifierat mig själv som en person som är i en relation jämt. En person som alltid är ett team med någon annan, men om vi skall prata om den verkliga, smärtsamma insikten så har det också till stor del handlat om att jag behövt någon annan. Å ena sidan, är jag väldigt tacksam över de relationer jag haft, för att jag lärt mig hur man inte skall göra. Å andra sidan, så är jag så vansinnigt rädd att de förstört små bitar av mig. Och nog för att det varit lärorikt, men de lärdomarna jag dragit från relationer är inte i närheten vad jag lärt mig under den tiden jag varit själv. "Det bästa man kan göra är att vara själv". Det är en sån vattnig mening, man har hört den ziljoner gånger men vad betyder den, egentligen? Vad är det bra för? Så här kommer de. Mina lärdomar från att vara själv. Ursäkta mig i fall jag nu blir klyschornas mamma här, men det finns inget annat sätt att säga det på.

Att ta rollen som huvudperson i sitt eget liv

Jävlar i min låda, ni skall veta hur mycket jag kuvat mig för killar och män. Jag har kollat på oändligt med fotbollsmatcher på TV, trots att jag tyckt att det är det tråkigaste man kan göra näst efter att kolla på när färg torkar. Jag har tackat nej till att träffa mina vänner alldeles för många gånger, för att Han har ju velat vara med en och det är viktigare! I perioder har jag nog till och med stängt av telefonen och mer eller mindre försökt fejka min död för att slippa dra de löjliga bortförklaringarna för hundraelfte gången. Jag har köpt dyra presenter, trots att jag inte haft några pengar. Presenter av ett sådant värde jag inte ens ansett att jag själv varit värd. Jag har lagat middagar och bakat och gjort det fint, som jag aldrig skulle gjort för min egen skull. Det här med att leva för andra, det har jag slutat med, och definitivt inte för någon mans skull någonsin igen.

Att visa sig själv uppskattning

Särskilt minns jag ett tillfälle då jag och mitt ex gjort slut. Det var en av mina första helger som singel, och jag saknade våra fredagar. När vi möttes upp på ICA och han bestämde sig för att laga någon ny, tokig maträtt. Sedan bråkade vi om vem som skulle plocka godiset, vi båda försökte fly den uppgiften. Det var ju tråkigt som fan och vi hade ju ändå samma smak. Jag saknade det så mycket, och jag tyckte synd om mig själv. För inte kan man väl köpa typ ett kilo godis till sig själv och göra tacos ENSAM? Jo, visst fan kan man det. Man kan laga god mat till sig själv, man kan baka och man kan tända ljus och göra sig fin för sin egen skull. När vi gjorde slut så valde jag att köpa den dyraste väskan jag köpt, som ett slags statement, att jag inte behöver någon man för att känna mig lite bortskämd. Sen har ju det skenat i väg som tusan, för nu spenderar jag pengar som om lyxfällan vore min morgondag.

Värdesätt dina vänner som du skulle värdesätta en partner

Ett av de absolut sjukaste beteendena vi har är att vi tolererar så sinnessjukt mycket från en partner. Man skriker, och bråkar, gör slut femtioelva gånger, är otrogen, ställer till det med ett jävla liv. Men vänskapsrelationer, de är skörare. Och vi vårdar dem inte alls på samma sätt. Hur ofta har du bjudit en vän på middag, som du skulle göra för en partner? Vänskapsdejter är sjukt viktiga, också. Man skall överraska sina vänner med små presenter eller blommor, precis som man skulle göra för en partner. Det är dina vänner som står tålmodigt som soldater och väntar, om det en dag skulle ta slut.

Ändra inte på dig själv

Att leva i en relation, i vilken relation som helst egentligen, innebär absolut att kompromissa. Men kompromissa inte bort dig själv, din personlighet, dina värderingar. Då står du vilsen som ett tomt jävla skal sen en dag, med en sån identitetskris att du säljer allt du äger för att flytta till Åland mer eller mindre. Men vet när det är dags att sluta anpassa sig. När dina egenskaper som gör dig till dig, amputeras.

Våga vara en ärlig vän

Något jag jobbar med hela tiden, är att vara mindre ärlig. Veta när det är en "fight" värd att ta. Men en som är det, är när man märker att någonting inte står rätt till. Det är inte läge att till exempel säga vad ens vän vill höra om hennes snubbe betett sig som en riksidiot. Öva bara på hur man säger det. Det är så jävla lätt att hamna i en försvarsposition där alla som anmärker på ens förhållande är fiender, men då får man vara en fiende för ett tag. Var inte en missunnsam mupp förstås, var bara ärlig om det inte känns bra. Jag önskar fler i min närhet hade gjort det, men vi var så unga.

En av mina ärligaste vänner

Det är inte farligt att bråka

Något som jag verkligen insett så här med alla spruckna relationer bakom mig, är att det inte är farligt att bråka. Okej, ni fattar ju själva att det så klart finns en gräns där också. Kastar man porslin och skriker på varandra för att din partner kollar på Cops (som är det värsta TV-programmet genom tiderna), då kanske det är farligt för er relation. Förstås. Men jag har varit så rädd för att bli osams, för att det skall skava. Åter igen, jag har kuvat mig. Jag har hellre hållit saker inom mig som stört mig och skapat friktion. Men, en friktionsfri relation är en utopisk sådan. Man får bli osams, det går över och det är nyttigt att lära sig hur man blir sams. Förutsatt att man kan bli det, annars är det nog dags att ladda ner tinder och dra.