Snart har jag varit singel i två år. För mig har det varit en oerhört stor milstolpe i mitt liv. Som jag tidigare nämnt, bland annat i detta inlägget, så har jag alltid identifierat mig själv som en person som är i en relation jämt. En person som alltid är ett team med någon annan, men om vi skall prata om den verkliga, smärtsamma insikten så har det också till stor del handlat om att jag behövt någon annan. Å ena sidan, är jag väldigt tacksam över de relationer jag haft, för att jag lärt mig hur man inte skall göra. Å andra sidan, så är jag så vansinnigt rädd att de förstört små bitar av mig. Och nog för att det varit lärorikt, men de lärdomarna jag dragit från relationer är inte i närheten vad jag lärt mig under den tiden jag varit själv. "Det bästa man kan göra är att vara själv". Det är en sån vattnig mening, man har hört den ziljoner gånger men vad betyder den, egentligen? Vad är det bra för? Så här kommer de. Mina lärdomar från att vara själv. Ursäkta mig i fall jag nu blir klyschornas mamma här, men det finns inget annat sätt att säga det på.