En kyss ifrån lugnet

-inlägget innehåller reklamlänkar-

Mår ni bra? Jag mår jätte, jättebra. C insisterade på att köpa nässpray till mig. Jag antar att han tröttnade på mitt eviga gnällande, ynkliga försök till ansträngning och mitt förkylda sätt att bete sig på. Och efter nässpray? Jag mår som en gud. Hela kontoret har insisterat på att jag är pollenallergiker. Starkt har jag hävdat att så icke är fallet, mellan snörvel och hostande, men snällt mottagit allergipiller i alla dess former, fortfarande ändock säker på att detta bara är en alldeles vanlig förkylning. 

Min kontorsutsikt och en bit av dagens outfit. Jackan fyndade jag på stadsmissionen för fyrtio spänn för länge sedan, men en gul jacka är inte att underskatta och HÄR hittar ni en sådan. Det är inte första eller sista gången jag hyllar scarfen heller. Min köpte jag för en tia (!) på röda korset, men är ni inte lika ivriga på att fynda second hand så är ju den HÄR helt otrolig. Min vän som väntar sitt andra barn, handlar jämt från Samsøe Samsøe, och jag kan knappt bärga mig till den dagen jag har råd med en scarf för det priset.

Efter jobbet mötte jag upp Olivia för att parkhänga för första gången tillsammans. Vi båda jobbar på kontor på Stureplan nu, jag vet inte om det bådar för kaos eller succé men det återstår att se. Jag konstaterade glatt att det på lördag är exakt ett år sedan vi sågs för första gången. Jag var nervös då i maj 2017, och Olivia insisterade på att vi skulle dela en flaska vin. Har respekterat henne oerhört från första stund som både människa, skribent och bloggerska. Det gör jag än. Men min kärleksförklaringen får komma på årsdagen.

FAN, vad jag äskar denna människa. Vi satt och babblade om livet och min vän Timothy råkade gå förbi som slog sig ned en stund, vi kunde omedelbart konstatera att vi var vandrande klyschor (eller sittande), som satt och pratade om orgasmer och ämnet "KILLAR" över ett glas cava ur pappmugg från 7-eleven. Man har jämt som forntida småstadsbo tanken om att man är så jäkla anonym här i Stockholm, men det är man sannerligen inte, och det var så fint att se honom. Han är en sån jag älskar, trots att vi ses så sällan.

Ett tränat öga kan se att jag har klippt livskrislugg igen. Olivia säger att det är min grej. Åka till Göteborg och klippa lugg, då vet man att det är kris. Men faktum är att det är inte kris, inte just nu i alla fall. Vill ni förresten ha en guide på hur man klipper sig själv (inte varit hos frisören på flera år), så ordnar jag en video till er. Vill ni det?

Vi pratade bland annat om lugn ikväll, och på vägen hem genom Aspudden, så reflekterade jag över mitt eget lugn. Det sägs ju att framgång bara är ett handslag ifrån, och det kanske är detsamma med lugnet, fast en kyss. Jag har ju tidigare skrivit en hel del om tvåsamhet, och singlar - jag står jävligt fast vid att jag anser att målet med livet inte är tvåsamhet så ni behöver inte ringa SOC eller så än. Under två år så var singellivet det absolut bästa jag visste. Hade jag inte råkat bli kär i C, i min hemstad på ett café, när allt jag ville var att snusa på hans arm och sitta så nära så nära det bara gick, så hade jag med största sannolikhet varit singel nu med. Det bara hände. Jag hade lugn förut med. Ett lugn i mig själv, men ständigt på väg. Ständigt på väg ut, på väg till nästa famn eller till nästa steg i livet. Nu går vi ihop och samman. Kanske smittar hans lugn av sig på mig. För det skall ni veta, jag är en virvelvind, ett disco. Han är törnrosa eller vem fan det nu var som sov i decennier. Jag älskar honom för det.

Jag har fortfarande individuella mål och det tycker jag är viktigast för att inte tappa sig själv. Mål som jag skulle sätta framför allt annat, och alla andra än min familj (ett svävande begrepp i mitt fall) alla dagar i veckan. Skulle jag komma in på en drömutbildning i ett annat land skulle jag inte tveka på att dra, till exempel. På så vis har jag ett lugn i mig själv, att jag är fri. Men samtidigt har vi gemensamma mål. Vi vill växa ihop, vi växer ihop. Vi vill komma hem till varandra och därför är utelivet sekundärt, eller i alla fall inte en livsnödvändighet. Jag vill inte bara göra mig själv stolt, honom med. Gud, vad jag blir så jäkla medveten om att han kan lämna mig vilken sekund han än vill när jag skriver det här. Så tänker jag aldrig annars. Jag har ju under mina två år som singel alltid sagt att en partner skall vara en bonus. Han är inte min bonus, han är min skatt. Och poängen med tvåsamhet skall inte för mig innebära att inte kunna leva utan någon annan. För jag kan leva utan honom. Men jag vill inte det. Varje dag väljer jag honom, det är min frihet, och mitt lugn. Det sista jag vill är att leva utan C. Kärleken är inte villkorslös, den är frivillig.

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

malin
malin,
ja!!! kräver en video
emelieolssons
emelieolssons,
Haha jag skall LÄTT ordna det. Skall bara se till att fixa videoassistens av min kille samt spara ut luggen lite först igen...
nouw.com/emelieolssons
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229