En varm känsla blir sorglig

Glad fredag, hörni! Det känns som allt annat än en fredag. Mitt nya jobb börjar inte förrän 7 maj vilket innebär väl att jag är "ledig", vilket åtminstone klingar tusen gånger bättre än "arbetslös". C har varit hemma hela veckan. Jag brukar driva lite med honom eftersom han kan påstå att han är "förkyld" när det i själva verket är så att vi har varit kattvakter, och han då har allergi.. Men denna gången så funderade jag faktiskt på en stund om han inte kanske var döende, och tvingade honom därför till akuten. Men var lugna, domen blev halsfluss. Värre saker har alltså inträffat, och han är inte döende.

C kunde bara få i sig flytande föda, jag löste smoothie och när vi sedan satt där i väntrummet på akuten så blev jag för en stund femton år gammal igen. Väntrum skiljer sig inte, de är samma vart man än i landet befinner sig. Det luktar handdesinfektion och såpa. Ett barn har stukat foten och blivit mutad med en chokladbit och en tidning. En sådan tidning där man får en present i. Tre bäbisar tjuter i mun på varandra, och några pensionärer på en bänk är så gamla att man är osäker på om de lever eller inte. Oroliga förstagångsföräldrar tröstar barn för kung och fosterland och talar med någon mormor på telefon i hopp om råd och några lugnande meningar.

För varje gång ett nytt nummer ropas ut, eller dörren till korridoren av labb och undersökningsrum öppnas, så suckar alla otåligt i kör. I väntrummen blir människor sig själva. En mamma skäller ut sköterskan i luckan för att vattnet är slut. Hon tycker sig ha rätten till det. En tjej i tjugo-någonting åldern talar högt i telefon om hur långsamt allting går, hon har ju bråttom. I väntrummen tycks alla sig ha större rätt, företräde. Vi förlorar ödmjukheten inför alla människors livsöden. Jag lutar huvudet mot C's axel, och jag förstår att andra människor inte kan avgöra vem av oss det är som är sjuk.

För det gör man ju. Försöker gissa sig till vilka som drabbats av vad. De som har en fysisk skada ojar sig friskt, de missar man inte. Det kan vara så lite lite som ett vrickat lillfinger, men det vet man för de håller upp handen högt i luften för att förtydliga att det minsann är synd om dem med. De som är verkligt sjuka sitter ofta i tystnad. De har ingen energi kvar att slösa på att försöka bevisa för andra människor att de har rätt att vara där.

Jag älskar sjukhus. De är rena, sköterskor och läkare har vänliga händer och när man lämnar väntrummet så tystnar tjuten och suckarna och kvar finns en dov och ljuvlig tystnad. Jag har spenderat en sådan stor del av mitt liv på sjukhus att jag blivit vän med de gräddvita, kala väggarna. Benbrott, hjärnskakningar. Den där gången jag bråkade med en vän på en fest och drämde krogarna i betongväggen hemma. Hud som behövt stygn. Bältros, ischias, extrem sömngång. Hjärtsjukdom och min första panikångestattack, och tredje med för den delen. Ett 20-tal vändor med mammas alla åkommor. Min lillasysters födsel.

I kulvertarna har jag drömt mig bort till ett liv där allting är mer som på sjukhus, och i caféerna har jag njutit av att befinna mig i ett ingemansland där allting för en gångs skull står på paus. Tonen är mjukare, omgivningen renare. Sängarna bättre bäddade. Bråk sopas under mattan och i fråga om liv och död så finns inga förfallna fakturor, brustna relationer, svek eller tvivel om framtid. Man är där, och man är då. Allting dessförinnan glöms bort för en stund, och allting som ligger framför känns inte lika viktigt att oroa sig över längre. När alla mina hem försvunnit så har jag åtminstone sjukhusen kvar, och om jag började att skriva på det här dokumentet med en varm känsla i bröstet så inser jag nu hur egentligt bara sorgligt det är.

Hur som helst, så skall jag i alla fall röra mig mot stan för att spela in lite senare. Förhoppningsvis adderar det lite till fredagskänslan. Har ni förresten lyssnat på avsnittet med Henrik Schyffert?

I onsdags var vi på aw på Acast, skräll. Jag och Olivia har en jävla tendens att nuförtiden i princip alltid klä oss likadant. Tänkte inte ens på det i onsdags, men ja. Ni ser ju. Haha. Originella som få!

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229