Fastnar

- inlägget innehåller reklamlänkar-

Lyssnar på Kent, studerar jackor på olika linjer. Snörar mina skor så hårt att vaderna blir blåa. Tycker om när de sitter som skridskor tryggt och stadigt. Det är de elektroniska trumslagen i "Vi är inte längre där" som påminner mig om vad det är jag är så rädd för. Jag är rädd för att fastna. I destruktiva mönster, i barndom. I tankesätt och på ställen jag är för feg att lämna.

Rädd att offra för mycket. Man gör det hela tiden, alla gör det någon gång. Jag gav upp min barndom för att fundera över existentiella ting. Gav upp min tonår för att hålla mig och min bror vid liv. Jobbade jämt. Flydde stan när jag var 20 och ungefär samtidigt som jag började leva så förstod jag hur mycket mer därtill jag skulle behöva offra för att få ha det som alla andra. Vad det nu är. Jag vet inte när det är dags att sluta, eller hur man gör det.

Min terapeut vill att vi pratar om om vem jag är utan miljö och omgivning. Tänkt på det i två veckor nu och då gror självhatet som vitsippor i april. För jag vet inte alls vem jag är utan ett uns av talang, utan att vara storasyster eller barn till nån som slutat bry sig. I förhållande till andra blir jag jag, och utan dem blir jag riktningslös. Det vill jag inte prata om.

Tänker mycket på att längta och att sakna. Jag saknar min lillasyster, jag längtar efter en vän som man undrar hur det hade varit med om man fick börja om. Man vet bättre, man är lite äldre. Man lurar sig själv att tro det, i alla fall. Det är mars. Man går på Fotografiska, äter asiatisk mat. Kostar skjortan. Har ändå rätt bra lön nu. Man undrar vad man skall ha alla pengar till. Borde kanske flytta utomlands.

Klänning köpt på second hand (UFF) i Oslo, liknande HÄR. Skorna Victorias, Byxor second hand, liknande HÄR. Sportbh, HÄR.


Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229