Jag har varit tyst i halva mitt liv

"Is it always a good thing?" Frågar min min nya chef efter att ha läst min blogg, och jag berättat att "Jaa, jag är ju ganska öppen på internet." Är det alltid en bra grej? Det vet jag inte. Hittills, ja. Nästan varje dag under hela skoltiden ljög jag. "Hur det är hemma? Jo det är bra."

Jag höll alla om ryggen utom mig själv. Försvarade vår hemlighet in i döden. Åtminstone för alla vuxna, som ändå förstod vad som pågick men inte behagade att lyfta ett finger. Det finns något ledsamt i att jag får den frågan om jag verkligen skall dela med mig, trots att jag inte valt min uppväxt. Jag väljer inte om andra anser att det är jobbigt eller får dem att vrida sig i stolen av mina berättelser - det bara är så. Men bara för att min uppväxt varit slirig och jobbig, så betyder inte det att jag inte vill prata om det. Eller att det inte finns ljus där. Det är en utmaning att förklara. Men det fanns alltså det, ljus alltså.

Men ibland så kan jag och min bror lägga huvudena mot varandra, eller skicka ett meddelande med ett minne som i sig är kan betraktas som miserabelt eller.. Sorgligt. Men för oss, kanske där finns ljus. Kanske kan vi skratta åt det, förundras och faschineras. Men bara för att det gjort ont så betyder det inte att vi vill sluta minnas. Att vi vill begrava vår barndom, för det vill vi inte. Jag är bara trött på att vara tyst Trött på att känna att jag i ett middagssällskap måste ljuga när någon frågar vad mina föräldrar sysslar med. För det inte är inte mitt problem att det blir obekvämt när jag svarar dem.

För mig, är det terapeutiskt att få skriva och nå ut. Jag skäms inte. Det finns ingenting att skämmas över.
För mig, spelar det ingen roll att alla vet. I alla fall inte nu. Jag har inte gjort någonting. Jag kan skrika det högt över stan om det är så, men det tjänar ju egentligen ingenting till.
För min skull, måste jag äga rätten till min egen historia, och få bestämma vilka som skall få ta del av den. Precis som ni väljer, om ni vill ta del av den. Ni kan när som helst stänga fliken ni har uppe nu på er mobil, eller dator. Men jag kan inte stänga eller sluta läsa, det har alltid hänt mig.

I bland får ni en liten bit. I bland behåller jag den för mig själv. I bland kanske ni tror att ni får allt, trots att det bara är en glimt jag visar upp. Men, it's not always a bad thing, inte alls. För jag får långa, utförliga meddelanden där unga, framförallt, säger tack. För inte så länge sedan fick jag ett meddelande på Twitter. En tjej hade skrivit ut en del av mitt blogginlägg, och en tweet jag skrivit, och ramat in. Då fylls bröstet av så mycket värme, och kroppen av så mycket stolthet att den nästan spricker. Jag förstår så väl att folk undrar, hur det känns att vara så öppen. Och att det finns en del att ifrågasätta. Men den frågan får ju inte de som haft en "normal" uppväxt. Det blir ingenting att ha en åsikt om, huruvida de skall dela med sig eller inte. Men jag måste alltid rättfärdiga varför jag berättar om mitt liv.

För er skall jag aldrig vara tyst igen, för er som ännu lever i tystnad och kanske alltid kommer att göra det.
Kanske ser jag annorlunda på saken om tio år, att jag fläkt ut delar av mitt liv såhär på internet. Eller så gör jag det inte, men vem tusan vet det egentligen?

Foto: @Jasminella. Psst, spana in hennes blogg! Hon är också med i #nouw30daychallenge

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Maawl
Maawl,

Gud vad himla fint skrivet! 👏🏻👏🏻

nouw.com/maawl
emelieolssons
emelieolssons,
tack snälla ❤️
nouw.com/emelieolssons
Wiola
Wiola,

Riktigt fint och starkt skrivet, blir så otroligt inspirerad. Man ska aldrig tystas för att andra vill det. ❤️

nouw.com/wiola
emelieolssons
emelieolssons,
Tack snälla. Precis så. <3
nouw.com/emelieolssons
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229