Jag vill inte vara trygg

Det var ett tag sedan, igen. Livet har liksom snurrat på som en jävla virvelvind, men inte helt otippat som de flesta kanske kan lista ut vid det här laget så är jag ändå uttråkad. Det har varit dop i Falkenberg, 30-års fest i Boxholm, events, middagar och kass sömn. Jag har varit på dejts och suttit med ansiktet begravet i mina handflator och frågat mig "vad fan pysslar jag med?" och jag har dansat så fötterna värkt.

Trots att livet fortsätter att flåsa mig i nacken, det vill säga att jag alltid har någonting på gång, så känner jag mig ändå som ett barn som står och stampar med fötterna om vartannat och muttrar "JAG HAR TRÅÅKIGT!" Det är liksom ADHD fast den sitter i själen och inte i kroppen, förstår ni?

Mitt jobb är trivsamt, mina chefer är underbara (hur ofta hör man någon säga det?) och jag känner mig liksom tillfreds vilket förvisso väl är få förunnat men inte mer än det. Precis som jag är helt på det klara med att kärlekslösa förhållanden som spökvatten-färgade inte är något en skall nöja sig med så börjar jag känna detsamma inför mitt yrkesliv.

I fredags träffade jag Olivia, en sån jävla härlig och klok tjej förövrigt, som ställde frågor till mig jag inte alls hade några svar på. Åtminstone inte svar jag ville yttra högt eftersom de inte riktigt stämmer överens med min självbild. Det blev så tydligt att jag inte alls tror på mig själv lika mycket som jag ger sken av att göra. Det får mig att tänka på textraden av Kents 999 "Hur långt du än har kommit har du alltid längre kvar".

Den där tryggheten. Den har styrt vartenda val jag gjort i hela mitt liv tror jag, både på gott och ont. Det är absolut inget nytt eller överraskande att jag är en riktig trygghetspundare, men jag insåg nog inte fullt ut vad det begränsar mig.

När jag tänker på min framtid så dyker främst två ord upp, framgång och trygghet. Det är inte första gången jag försöker bena ut vad framgången för mig innebär, men jag har ofta sett den som synonym med tryggheten. Framgång - > ekonomisk trygghet osv. Men om en inte blir lycklig av det man definierat som framgång så är ju tryggheten ingenting att sträva efter heller.

Frågan jag fick var i alla fall om jag vill göra det jag drömmer om på riktigt. Givetvis vill jag ju det? Det är väldigt ofta jag säger "om man vill någonting på riktigt, då gör man det!" oavsett om det handlar om tid att träffa vänner, en partner eller bara att bli bättre på någonting. Gör man det inte, är allt bara ursäkter. Det var det jag insåg, att min ursäkt att jag behöver tryggheten är ganska så förändrad gentemot hur det såg ut när jag började tänka i dessa banorna. Det hade kunnat bli ett långt inlägg detta. Det är så förbaskat rätt att guida alla andra än just sig själv.

Hur som helst så är inte den där tryggheten så viktigt för mig längre som den en gång varit. Det tog tid för mig att flytta från Kungsbacka till Stockholm, eftersom jag var rädd för hur det skulle bli det jag inte visste något om. För även om det jag var i var rent ut sagt dåligt, så visste jag i alla fall hur det var. Likadant med relationerna jag stannat i som jag tidigare skrivit om, för trygghetens skull. Rädd för att flytta. Men hur bra blev inte det?

Sen så är det ju den ekonomiska tryggheten, som jag också hade kunnat skriva ett långt inlägg om men det räcker för nu med att säga att man inte vet hur viktig den är förrän man saknat den. Men det där handlar också om prioriteringar, förstår jag nu. Och det räcker nu med att jag inte skall tro tillräckligt mycket på mig själv. Så från och med nu kommer jag att släppa den här löjliga inställningen jag har, för om jag skall göra det jag vill så får jag hitta min trygghet i det, istället.


Ibland och alltför ofta är ord bara ord. Men det är också fascinerade att rätt ord från rätt person kan etsa sig in så djupt i ens medvetande att det faktiskt gör skillnad, när det mesta bara rinner av en.


Hoppas ni mår bra.


Bild från i onsdags.

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229