Men jag minns

"Jag har ditt hjärta i min halsgrop där jag går inne i mataffären. "Toalettpapper, kaffe, cigaretter och ost", rabblar jag som ett mantra i huvudet. Så länge jag kan fokusera på de fyra saker som skall inhandlas så kanske jag lyckas att gå några hundra steg genom butiken och ut igen utan att förlora förståndet. Det vibrerar i fickan när jag står framför hyllan av oändliga val av kaffesorter, och jag plockar upp telefonen och trycker bort samtalet med volymknappen utan att kolla på skärmen vem det var som försökte nå mig. Det ringer ganska sällan på min telefon, så det kan lika gärna ha varit någonting viktigt. Men den här uppgiften, att handla fyra saker kräver total närvaro och den högsta graden av koncentration. Jag finner mig själv stå och glo på en prislapp utan att faktiskt läsa vad som står. Herregud, hur länge har jag stått så? Jag möter en pappaledig blick som hänger över en kundvagn och hivar ner ett paket kaffe i korgen.

På vägen hem tar jag en omväg. Hur många fler gånger kommer jag att gå här, tro? Är det här en av de sista kanske fem gångerna eller så? Den vita rosenbusken. Sushistället du skämtsamt pekade på varje gång vi gick förbi och sa "Där brukade jag köpa sushi förr!", trots att vi rett ut att det i själva verket kanske var så att du bara hade köpt sushi där två gånger i hela ditt liv. Jag kollar mig omkring och sparkar då och då bort någon småsten som lagt sig framför mig likt ett hinder. Inser att vi egentligen inte har så många fler minnen här. Jag menar, vårt förhållande räckte ju knappt en diskmedelsflaska trots allt. Men det är så lätt att romantisera. Så lätt att klä tunga minnen i skimmer eller rätt och slätt, förtränga dem helt och hållet och på så vis förneka dess existens. Vadå, vi som har haft det så bra hela tiden?

Men så minns man. Man minns de gånger du sa att vi inte visar varandra någon kärlek. Varför gjorde vi inte det? Vi borde ju varit nykära. Vi borde varit på varandra likt iglar. Likt äckliga högstadiebarn på disco, om man fortfarande har sådana. Varför visade vi varandra ingen kärlek, var vi i själva verket bara vänner? Jag grubblar över möjligheten och går planlöst in på en parallellgata jag aldrig gått på förut. Plastpåsen skär in i handen och jag muttrar över hur jag aldrig kommer ihåg att ta med mig en tygkasse till affären. De här husen är lite finare och lite nyare än alla andra. Det är liksom grindar in och höga staket som säger någonting till oss på andra sidan. De har jobbat hårt för att skapa den här markeringen emellan oss som nu finns. I nästan varenda fönster finns något slags liv. Middagar dukas fram. Haklappar bråkas med och diskmaskiner töms. Levande ljus leker med luften och jag känner mig helt ensam. De där innanför har någonting som jag just förlorat. Kommer jag någonsin att ha det sådär? Kommer det att dröja hundra år?

Jag bestämmer mig för att jag plågat mig själv nog för ikväll och börjar gå tillbaka. Längs med gatan sitter människor på uteserveringar och det får det så enkelt ut att vara lycklig och att leva trots att det är helt jävla omöjligt. De kanske bara förträngt och förklätt sina bekymmer i skimmer för kvällen. Jag unnar dem det."

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Svatantrya
Svatantrya,
Så himla fint <3
nouw.com/svatantrya
emelieolssons
emelieolssons,
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229