När en är yngre, så tror man att kärleken finns överallt

Vi dröjer oss kvar bland duntäcken och kuddar, tills kaffet kallnat och de morgonpigga fåglarna slutat kvittra. Precis allting upplevs så vackert och enkelt. Kärlek fascinerar verkligen mig. På ett sätt som får mig att vilja läsa kilotunga böcker, grotta ned mig i statistik och undersökningar. Är det inte otroligt? Jag menar inte att kärleken är otrolig på det banala vis att det kittlas i magen. Jag menar, att två personer faller för varandra. Det krävs så otroligt mycket. Det krävs timing, kemi, rätt plats, rätt kroppsspråk, doft. Samtidigt så tar kärleken inte hänsyn till någonting alls. Särskilt inte timing, eller plats. Det är inte förrän nu jag verkligen respekterar kärleken. Kan man säga så? Jag förstår att jag inte är en sån som blir kär i vem som helst. Att riktig kärlek för mig, den tar tid.

Det fascinerar mig att armveck på en person, kan gå från att vara just armveck. Till att vara något en helt plötsligt och oförberett kan bli något som gör att man blir varm och röd om kinderna. En näsrygg, en axel eller en bröstkorg likaså. Det finns helt enkelt ingen hejd på det vackra som drabbar en. Det är otroligt. Just det, att se sin kärlek välja citroner på håll i matbutiken kan kännas överväldigande. Där står han och väljer citroner. Här står jag och tittar på, och hans sätt att röra sig fascinerar mig till den grad att jag förmodligen aldrig kommer sluta att försöka beskriva det i ord. Och han är kär i mig. Jag vill bryta ner det i molekyler. Hur kan det vara så att man blir kära i varandra? För det är vad som gör mig mest betagen. Det ömsesidiga. För jag kan ta in att någon tycker att mina knotiga fötter plötsligt blir söta. Det jag inte kan ta in är att jag kan känna så tillbaka. Att det sker åt båda hållen. Är det inte helt galet? Förlåt, är det inte helt jävla sjukt? Det kanske låter konstigt att säga att man har respekt för kärleken. Det är inte som om jag inte haft det förut. Men någonting har definitivt hänt inom mig sen sist. För jag tänker liksom på att hänga upp handduken efter mig så att den jag älskar inte skall störa sig. För att det i sig, är kärlek.

Kärlek finns inte i de stora gesterna nämligen. De finns i armveck, eller i att värma på en kopp te utan att man bett om det. Det är där den verkliga ömheten finns. Jag önskar alla den. Jag är så lycklig, och tacksam, över att få vara med någon som är så... Snäll. För det är verkligen den mest underskattade egenskapen på den här planeten. Kärleken kan verkligen vara så liten som att ladda någons telefon för att vara snäll. Jag respekterar det lilla i kärleken mer än vad jag gjort i andra relationer nu.

Och den fascinerar mig mer än någonsin. När en är yngre, så tror man att kärleken finns överallt. Att den är enkel. Men när man blir äldre, och mindre formbar, och mer.. en person. Då är det så mycket svårare. Man har sitt eget sätt att göra saker på, att ställa saker på. Man tycker inte att någon har rätt att anmärka på hur en viker sina kläder, och man har till och med ett eget sätt att förvara plastpåsar på. Man är van vid att sova ensam utan att någon stjäl täcket, och man är van vid att en påse bröd inte ens hinner ta slut innan det blir dåligt. Så på frukt och grönt, i matbutiken, så blir det så makalöst påtagligt. Hur valet av citron inte spelar någon roll. När det inte känns jobbigt att kompromissa längre, och när man inte för allt i världen tycker att det känns värt att anmärka på hur någon dammar, bara för att man har sitt eget sätt. Kärleken tar inte hänsyn till valet av citroner, eller fåglarnas kvitter.

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229