Om tacksamhet och att tänka

I Lördags trotsade jag att jag varit förkyld dåligt under veckan för att gå ut och få titta på människor. Det trodde jag att jag skulle få ångra men jag vaknade upp friskare än på länge, med röst och allt. Nog för att jag älskar att vara själv, men jag kände liksom att jag var på gränsen till att börja föra diskussioner med växterna hemma. Som förövrigt förstås inte är mina. Jag har en plastblomma och en kaktus, det räcker så. Behövde med andra ord se levande ting annat än min roomies katt, min spegelbild och växterna. *lägger till på min CV att jag lyckas hålla närmare tio växter vid liv i en hel vecka, med avancerade instruktioner om vattning*

I lördags låg jag hur som helst ute i solen i många timmar. Jag försökte ägna mig åt att bara tänka, och att vila huvudet utan någon slags distraktion. Eftersom det skrämmer mig hur sällan jag faktiskt gör det utan en telefon i näven, musik i lurarna eller en skärm framför ögonen. Nu låter jag verkligen som en anti-vaxxer som får stresspåslag bara av tanken på strålningen från en microvågsugn, men att jag ägnar mig åt rent tänkande såpass lite i mitt liv stör mig. Det blir mitt slags sätt att meditera.

Det är inte direkt särskilt överraskande att en läs jag blir stressad av diverse problem i vardagen när en ägnar sig åt ett slags konstant prokrastinerande genom att alltid vara upptagen med någonting. Istället för att faktiskt t ä n k a igenom saken så slås man istället av något problem man förträngt eller skjutit upp helt plötsligt och står handfallen. Gud, jag låter ju helt lobotomerad inser jag, men jag hoppas att fler känner igen sig i detta beteendet som jag ändå betraktar som relativt normalt.

Detta var inte alls det jag skulle skriva om? I alla fall. Jag TÄNKTE på saker och funderade över vad jag gjorde för tio år sedan. Jag var tolv år gammal och då kanske man tänker att man ägnar dagarna på sommarlovet åt att fiska krabbor och äta rostmackor med Obo'y men så är det ju liksom inte för alla. En stor tacksamhetsvåg sköljde över mig för att jag orkat mig igenom alla år.

Tacksamhet gentemot mina vänner som i många år som var och en varit en rigid, trygg person i mitt liv att vända sig till oavsett klockslag eller dimension av bekymmer. Det vore märkligt om ens vänner förstås inte var de personerna för en, men jag tror inte att alla har en sådan tur i kärlek som jag.

Så det föll en liten patetisk men rar och välspenderad tår ner för kinden som landade i gräset och jag kände att jag återfått en bra balans. Allt i livet är bra just nu, utom att jag har hosta och att jag spräckte gylfen på mina nya jeans i helgen förstås. Men hey, det är petitesser. Ironiskt nog tappade jag min plånbok samma dag med mina nycklar och allt, det är liksom livets sätt att säga "ha det bra men inte för bra hjärtat LUGNA DIG". Haha, äh. Det är bara materiella ting. Och faktiskt hellre den än telefonen liksom.. Varför man nu skulle behöva välja som om universum tvunget ville att jag skulle förlora något. Mer än värdigheten då.........

SÅ, jag trivs med mitt jobb. I mitt hem. Mina vänner är fantastiska och jag tror att jag ä n t l i g e n vet vad jag skall göra av det här livet på riktigt vilket skänker mig ro i sinnet. Jag mår ärligt helt perfekt. Åtta års oro har försvunnit från mitt bröst. Det är ingenting som saknas och allt bra som händer är bara en bonus, en puss på pannan. Så fort jag skrivit ett sånt här sjukt fånga dagen-inlägg så vill jag duscha av mig skammen lite för jag tänker att sånt här vill ingen läsa? Det är Blondinbella på speed. Om rosa skimmer och ett lyckligt liv men sen kommer jag på att det är precis det som de vill. Att leva i en annans värld för en liten, liten stund. Välkomna till min.

Här kommer en massa meningslösa bilder som strösslet på mjukglassen eftersom jag fick en liten recension av min blogg i helgen som summa summarum var: för lite bilder!!!! Så tänker jag men detta är ingen pekbok? Jag vill ha TEXT men folk orkar ju inte läsa så för de som inte orkat läsa kommer bara här nu nedan lite göttiga helt slumpmässigt valda bilder ur min telefon:

Älskade unge. Vi är så lika att min bästa vän kallar mig för "Ponta innan puberteten"... Som om jag ser ut som en slags barnsligare version av honom utan smink. Haha.

Jag och Erik. Som förövrigt (!!!) kom in på universitetet här i Stockholm och därför kommer flytta hit. Så glad. Hem ett steg närmare hjärtat på nåt vis.

Hannah och jag. Alltså vet ni. Det finns en bild från denna kvällen som är så hemskt att SJ's tåg rullar som jag har som kontaktbild varje gång Hannah ringer. Den är så rolig, vi är så jävla slut. Jag skall fråga henne om hennes tillstånd att publicera den för den är för rolig för att inte visa hela världen.

Linn och jag på en drinkkväll i Vällinby i Saras bar. 

Vackra Erica innan bäbis kom till världen. På baby shower som var en överraskning, i Kungsbacka.

Jag och Hannah (igen surprise). Vi är numera kollegor på heltid och det gör jobbet så mycket härligare skall ni veta.

Lillebror i en av mina favoritbutiker i Mood-gallerian.

30-årsfesten i Boxholm.

Frukost i Falkenberg en dag i våras, när det borde varit somras.

Erik styr fantastisk brunch som vanligt. på morgonen till examensfesten.

Jag innan dop för lille W.

Under en liten promenad i Falkeberg med lill W i vagnen. Mamma Erica var och gjorde naglarna medan jag var barnvakt. Hade fått EN uppgift: mata W. Så jag sätter mig nere vid vattnet vid en bänk under ett idylliskt träd som blommade. Det är en sval sommarvärme och jag har W i en filt. Så fin stund, tänker jag. Sen kom det en alkis och satte sig på bänken mittemot oss och typ kedjerökte John Silver utan filter. Vad bra det här blev, tänkte jag. Nu blir mamma och pappa glada..... Och lugna er över att jag brukar termen "alkis" för jag har tolkningsföreträde för en gång skull. Kram och hej!

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229