Vilken härlig fredag, hörni! Jag sitter på tåget mot Göteborg tillsammans med Olivia. Alltid med samma skräckblandade förtjusning. Hur känns det denna gången, vad känner jag, kommer jag känna någonting alls? Blir det bättre, sämre, längtar jag hem? Vad är hem? Att åka från ett hem till ett annat är att resa fram och tillbaka i tiden där jag inte kan sätta fingret på vad som är dåtid och nutid. Allting är liksom bakvänt på nåt vis.

Men! Till det viktigaste. Idag har vår podcast "Om jag blir stor" premiär! Igår hade vi lite smygpremiär för de som laddade ner Acast-appen, idag hittar ni den på alla platser där poddar finns. Det vill säga även i appen "Podcaster"!

Vi har hittills bara fått fina, varma ord och jag blev lite svettig när jag fick höra att pappas fru hade lyssnat. Vi är ändå så att säga väldigt frispråkiga och pratar om allt ifrån sex till de mest privata familjerelationer. Bland annat skrev Sanna detta fina inlägg. Ett litet utdrag "Podden handlar förstås om Olivia och Emelie, två helt fantastiska tjejer med så kolossalt olika bakgrunder. En väldigt ärlig podcast utan någon som helst politisk korrekthet, och det är faktiskt oerhört uppfriskande. De pratar just om det i podden, att alla vill vara ärliga, men det här är verkligen äkta. Jag älskar liksom hur det i det här avsnittet ställs väldigt raka frågor, och det är liksom inga problem för dem. Med tanke på att en annan dessutom fått lyssna på pilotavsnittet så tror jag att det kommer bli väldigt intressant att följa dessa två, deras resa och deras podd."

Fint va?! Jag grät när jag hade läst hela inlägget. Tack igen Sanna. <3 Det är även sanna som designat omlaget till podden. Visst blev det fint? Och såklart @jasminella som fotat.

Vad handlar första avsnittet om?

Det första avsnittet är helt enkelt en introduktion. Man får lära känna oss som två vänner som har ett samtal. Vi skrattar, svär, pratar om penisar som Olivia saknar men också om fattigdom och en hel del annat.

Såhär såg det ut när vi spelade in första avsnittet i studion. Olivia står och svär över att tekniken inte funkar och jag... Tittar på. Vi släpper ju på tisdagar, vilket innebär att ni inte behöver vänta länge till på avsnitt 2!


Har ni lyssnat? Vad tyckte ni? Kommentera!
Vill ni ställa en fråga som vi skall ta upp i podden, det kan handla om alltifrån relationstips till politik - ställ den till oss i kommentarsfältet eller skicka in till oss på omjagblirstor@gmail.com, och berätta gärna lite kort om dig själv!


KRAM och happy friday!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Good dag! Jag sitter på Espresso House med @Jasminella och Tina vi har varit på Mildh press kontor och ätit frukost. Det var så mysigt. Det känns så hemtrevligt där och familjärt. Vi har tittat på lite vårkläder från SS18 och minglat runt.

Vaknade upp så mysigt i Melanies fina lägenhet..

@Jasminella i den himla fina blusen hon köpte på Myrorna fotar frukosten innan jag...

Spillde kaffe överallt! :D

Men frukosten var god i alla fall och jag hann också ta en bild innan jag förstörde allt.

Himla fina kulörer från Aaizél. Förälskad i både byxorna och skorna. Detta är en färg som gifter sig fint med min hud tror jag. Min absoluta favoritkollektion. Överraskande tråkig, va? Klassiskt och relativt tidlöst tycker jag.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om med denna. Färgen? Sötheten? Modellen? I liked it anyway. Den är från Numph men med ett tyskt U.

Mycket glitter, plisserat, djur och blomster. Jag vet inte hur mycket djur-trenden fångat eller kommer att fånga mig, men det kanske växer sig starkare till dess. Glitter-resan är jag i alla fall 100% med på, och de plisserade tygerna! Kollektionen är från Soaked.

Och som alltid, lyxiga sneakers från Philip Hog. Gult följer med oss inpå den varmare delen av året och även persika, aprikos och hallonrött. Varmare tider, varmare färger! Enkelt.

Hur coolt läppstift från Smashbox?! Ville beskriva det som "fräckt" men jag är inte över 50. Hoppas jag får hem ett snart så jag får testa och berätta för er hur det var.

Tack Mildh press för den härliga förmiddagen, och för att ni alltid är så välkomnande. Pratade precis med Tina om det här med frukostevent. På minussidan: det är morgon. MEN, å andra sidan så får det en faktiskt att komma upp ur sängen och man får en riktigt skön start på dagen. Så, mer frukostdejter i mitt liv för mitt kreativa *haha* skapandes skull. Fick även med mig två ansiktsprodukter som jag kommer att testa och återkomma med. Känner mig som en äkta Östermalmskvinna med den hejdlöst långa skönhetsrutinen jag börjat med. Men det är ju så kul! Plus att jag tänker att alla produkter hjälper mig kompensera för mitt ibland ganska så ohälsosamma leverne.

Om ca en timma skall jag och Olivia befinna oss i studion för att spela in. Jag vet att ni frågar om podden, såhär är det. Allt är klart. Vi har bara lite tekniskt strul med Apple och jag hoppas av hela mitt hjärta att podden är ute imorgon för er att lyssna på. Annars har vi stora problem..

Likes

Comments

-inlägget innehåller reklamlänkar-

Först och främst vill jag bara säga att jag är SÅ glad över mitt nya jobb. Det känns fantastiskt i magen att för första gången på länge verkligen längta efter att gå dit. Så borde det förstås kännas jämt, i alla fall om den här 90-talisten får välja.

Men! Jag tänkte svara på lite vanliga frågor kring mitt hår som jag brukar få. Jag har nämligen testat i princip varenda jäkla produkt det finns på marknaden som innehåller något med ordet "silver". Detta är bara några utav dem. Jag tror jag testat allt i prisklass 29-250kr.

Vilket silverschampo använder du?
Det schampot jag testat som bleker allra hårdast är Fudge (klicka för att komma till sidan). Flaskan längst till vänster. Och jag vet att det sägs att silverschampo inte bleker men jag är väl ett mirakel då. Innan jag använder silverschampot så "grundar" jag med att använda ett vanligt schampo som öppnar upp håret så att det kan suga åt sig maximalt med färg. I början lät jag silverschampot sitta i upp till en timma. Räkna med lila toner till en början och att håret kan bli rätt slitet med den här metoden. Men idag har mitt hår återhämtat sig bra. Jag är dessutom noga med inpackning. MEN! Nu när mitt hår redan är väldigt ljust kommer jag gå över till Matrix igen, den flaskan till höger om färgbomben. Annars kommer mitt hår bli violett..

Vilken färgbomb använder du?
Jag använder som ni ovan ser på bilden färgbomb 1002 från Revlon, löjligt bra pris just nu och fri frakt! Denna kan variera extremt i pris så jag rekommenderar starkt att köpa på nätet. Jag har länkat en till ett bra pris. Det är alltså en vårdande inpackning och sliter således inte alls på håret. Beroende på hur länge man har i den varierar resultatet.

Så, hur går man från mörkblont till silver utan att färga?
Först och främst vill jag understryka att ingen av produkterna fäster på helt ofärgat hår. Därav som ni kan se på bilderna är min utväxt fortfarande min naturliga hårfärg eftersom produkterna inte biter på det. Så, jag hade färgat hår från början. I en dassig mörkblond färg. Jag började med att varje, varje tvätt (ca 5 dagar i veckan) använda mig av Matrix So silver pass på det är 25% på denna såg jag!! Jag lät det sitta i upp till två timmar ibland, och jag såg att håret lååångsamt men säkert fick en kallare ton. Sedan började jag använda Fudge tillsammans med Revlons färgbomb. Numera tvättar jag som ovan nämnt håret först med vanligt schampo, sen låter jag silverschampot sitta i lite olika beroende på vilken effekt man vill ha. Vill jag ha en mörkare askig ton så låter jag schampot sitta en kort stund, och färgbomben en kortare. Tvärtom för motsatt effekt.

Ljust och silvrigt: Ca 20 min silverschampo, ca 5-10 min färgbomb
Mörkare och askigare: Ca 5-10 min silverschampo, och desto mörkare man vill ha, desto längre har man i den. OBS! I början lät jag båda sitta i ca en timma vardera. På egen risk dock eftersom håret KAN bli violett!

Så här såg mitt hår ut i vintras innan jag började experimentera...

Och såhär såg det ut i Augusti..

Så här såg det ut förra veckan. Det skiftar i hundra nyanser och börjar bli lite varma toner närmare hårbottnen, så blir det när man inte tar hand om det. Det går snabbt! Det är den absolut jobbigaste hårfärgen att underhålla.

Och såhär ser det ut strax efter en "behandling". Det gäller som ni ser verkligen att underhålla färgen. Den är ett heltidsjobb!


Hoppas inte min röriga lilla guide var alltför förvirrande!
PS OM NÅGOT FÖRETAG LÄSER DETTA SÅ SPONSRA MIG FÖR JAG ÄR EUROPAS STÖRSTA KONSUMENT AV SILVERPRODUKTER..... *DESPERAT, SNART FATTIG PERSON SOM PRECIS SAGT UPP SIG FRÅN SITT HELTIDSJOBB*

God natt!

Likes

Comments

Ni vet alla de gånger man uppgivet snörvlat in i en mascarafläckad kudde, och patetiskt vrålat att "Jag kommer aldrig att känna såhär igen någonsin." Ja, den känslan. Jag har aldrig riktigt haft det så. Gång på gång har jag försökt stå rakryggat, om inte alltid helt ärligt så har jag försökt så hårt att det tillslut blivit min sanning. För mig har det snarare handlat om att jag aldrig kommer att träffa någon som är bra nog för mig. För hur skall någon få mig att skratta, utmana mig intellektuellt, vara snygg, älska rödvin och cigg, vara ödmjuk, sexig och självsäker och trygg utan att det är på min bekostnad, ha en god relation till sin familj, ha en bra kvinnosyn och samtidigt så finns det där lilla extra? Ni hör ju. Jag beskrev precis den moderna versionen av riddaren på den vita hästen. When in doubt, så att säga, så tänker jag att jag har allt det där inom mig själv. Om jag tvekar så vet jag att det spelar ingen roll att jag inte har någon vid min sida som orkar se "Ego" för åttonde gången samtidigt som vi delar på en flaska rött, för jag gör ju det själv.

När jag är tolv år gammal så upptäcker jag förälskelsens farliga kraft på riktigt. Han var ett år äldre, spelade handboll och var känd för sitt vackra ansikte i vår stad. Snabbt insåg jag hur enkelt det är att bedöva sig med den renaste och mest oskuldsfulla form av drog; förälskelse följt av målet som är kärleken. Ibland så tänker jag nästan att min mammas taffliga försök till blommor och bi-snack snarare skulle ha handlat om att hålla sig borta från det där. Att det är härligt men farligt och att den där otroliga, vansinnigt starka känslan kan få en att försvinna. Den kan få en att sitta vaken en hel natt och vänta på någon som är ute och gör dig besviken. Om hur den kan få dig att förlåta de allra mest hjärtskärande orden, som man vet inte är på riktigt men en dag har man hört dem så många gånger att man tänker att ja, det måste väl vara så. Känslan som kan få en att ligga sömnlös om nätterna och tillslut slå upp datorn där i mörkret, hans dator, för att leta efter bevis man kan ta på och spara och visa för någon att han faktiskt gör en illa. På något sätt. Man vet bara inte hur. Men man vet det. Den här känslan som tillslut gör en tyst och introvert och får en att inte träffa sina vänner på månader och man går inte till skolan trots att man går i andra ring på gymnasiet och skolan är viktigare än någonsin så är du så trött för han har bråkat med dig hela natten om den där killen du träffade en gång för fyra år sedan. Sedan tappar du aptiten och när du är så känslomässigt avtrubbad att en ny förälskelse är bortom räckhåll så dricker du alkohol istället och dansar till klockan fyra på morgonen och börjar bråka med din bästa vän för du är full och arg och ledsen och hela världen tycks vara emot dig. Du börjar tvivla på dig själv för de enda ord som ekar färskt i ditt inre som studsar mellan hjärta och hjärna är hans ord om att du är lite sämre, lite mer patetisk, lite konstigare och lite jobbigare än vad du trott tidigare. En dag stannar man upp och lyssnar och det är bara helt tyst. Tyst som när de får ett slag emot huvudet på film, och kroppen är lätt för man minns inte senare man åt och inte ens orden ekar inom en för man är bara ett tomt jävla skal som ligger och snörvlar in i en kudde.

Mest av allt önskar jag att alla slapp undan. Att ingen behövde någonsin få tappa aptiten, ligga paralyserad i dagar, glömma bort sina vänner och bli bortglömd. Men det händer hela tiden och varje dag. Men det viktigaste av allt måste ändå vara att när man ligger där, med mascarafläckade händer och snor längs halsen, så måste man komma ihåg att det finns bättre. Det måste alltid vara det som håller oss över ytan, som drar oss upp igen. Den personen finns där ute, den som frågar om du vill ha te för att du är kall och som köper med sig din favoritjuice hem från jobbet. Den som är stolt, den som räknar med dig, som lyfter dig, som avgudar dig, som älskar dig, som uppskattar dig, åtrår, hjälper, stannar, stöttar, förgyller. Ni förstår. Det går liksom inte att nöja sig med någon som får en att känna sig mindre värd än viktigast av allt. För precis så viktig är man, viktigast. Av allt. Men det börjar med dig. Det börjar med att se sig själv i spegeln och veta det, att man står öga mot öga med den enda personen man någonsin behöver bevisa något för, eller göra stolt. Sen fortsätter det med att höja sig själv till skyarna när ingen annan gör det. För att slutligen ligga där förkrossad och snörvla in i en sminkkladdig kudde och knappt orka borsta tänderna, men ändå tänka att "Fan vad jag förtjänar bättre." För man gör alltid det. Och en dag kliver en man in rakt i mitt vardagsrum och han älskar rödvin och cigg och han skrattar åt mina skämt. Någon gång så hittar jag honom. Och gör jag inte det så är jag precis lika bra utan.

Likes

Comments

Triggervarning: exitentiell ångest, dödsångest

Hur ligger det egentligen till, det här med att leva? Jag har skrivit det förut, den här meningen som ni snart läser. Men det är återkommande, framförallt när jag är som allra lyckligast. När jag har sockerdricka i magen, när stegen är både lätta och självklara. När jag är den sista som tvivlar på mig själv. Men, det är ju så. Det är så att jag är så himla tacksam för att leva. Det är som om jag fortfarande väldigt nyligen lärt mig hur man gör när man lever. När man inte bara överlever.

Lyckan ligger ju så himla nära döden och vice versa, i alla fall för mig. För när jag är som allra olyckligast så tänker jag på döden och när jag är som allra lyckligast så tänker jag på döden. Igår åkte vi bil, jag och L, och jag trodde vi var nära på att krocka med en bil i en korsning. Jag kippade sådär lite lätt efter andan, och när bilen hade passerat oss så konstaterade jag högt "jag vill verkligen inte dö just nu". Han tittade på mig som om jag hade en propellerhatt på mig och kunde trolla fram levande ekorrar ungefär. Men man behöver inte förstå. När jag är som allra lyckligast så är det om om jag når ett slags euforiskt paradis, något slags klimax, där det blir så påtagligt hur skört livet är och hur enkelt allt kan och hade kunnat ta slut. Jag kommer på mig själv med att tänka tankar som "tänk så skulle jag inte fått vara med om det här". Tänk så skulle livet tagit slut för flera år sedan, tänk om jag aldrig hade fått uppnå sann lycka, kärlek, vänskap och livsglädje. Det är som om jag sörjer att jag kanske inte skulle fått vara med om det.

Jag vill be alla att fortsätta kämpa. Att någonstans inse att även det svagaste ljuset är ljus. Och när det blir becksvart, då får man lita på sig själv lika mycket som när man gick upp om nätterna för att gå på toaletten som barn. Man visste precis hur många steg det var, när man skulle svänga, hur man skulle undvika att sparka upp mattan som låg i hallen utanför badrummet. Man hittar rätt tillslut, det är läskigt, men går så fort man kan och man famlar, man tror man gör fel, man gör sönder saker på vägen och kanske sig själv med. Men man kommer fram. Man måste lita på det och på sig själv.

Man måste söka hjälp, ta den hand som sträcks ut mot dig för att hjälpa dig upp. Så att du får uppleva din lillasysters åttonde födelsedag. Din brors tillfrisknande. En närvarande pappa. En kärlek, två, tre eller fyra. Så att du får uppleva hur det känns att hitta rätt och att hitta hem. Hur det känns att vandra längs Kungsgatan en öde tisdagskväll med alldeles för hög volym i lurarna så att det liksom gör ont men samtidigt spritter det i benen av lycka. En dag ler du mot främlingar i hissen, du kallpratar frivilligt med kassörskan på Hemköp. Du övervinner rädslan att åka hiss, stå framför en kamera, skräcken inför att höra din egen röst. Du lär dig äta Broccoli, till och med ärtor, och din Farmor får omfamna dig några gånger till. Och allt det är liksom värt det.

Blir det tjatigt att lyssna på hur tacksam någon är inför livet? Det kanske det blir. Men samtidigt, jag är ju rätt så tjatig av mig och jag får ju skriva exakt vad jag vill så det är faktiskt jag som bestämmer. Allting är inte perfekt. Det känns som om min ekonomi kommer nå någon slags lägstanivå inom en snar framtid. Jag är ärligt talat lite rädd inför poddreleasen även om det inte kommer märkas alls när ni lyssnar på det för då var jag lugn som en filbunke. Eller, jag är väl mer nervös. Vad kommer hända? Hur kommer folk att uppleva mig? Jobbet är en riktig utmaning i sig trots att det är väldigt roligt och givande. Har ett konstant fortsatt dåligt samvete för att allting inte hinns med som jag hann med förut, samtidigt handlar det om min framtid och mitt eget liv som jag för första gången prioriterar framför många och mycket annat. En dag kommer det att vara värt det alltihop.

Men det här med att leva, det är något alldeles särskilt. Lever du?

Likes

Comments

Jag känner mig inte så mycket som en människa idag. Allt jag vill är att dricka äppeljuice och ligga under ett täcke. Äta tacos och kolla på en skräpig film. Så det är exakt vad jag tänker göra precis nu. Jag är besviken på Attitude sthlm, skönhetsmässan som vi skulle hänga på hela helgen. Det var otroligt dåligt organiserat, vi hade VIP-biljetter vilket inte egentligen gav oss några direkta fördelar. De tog betalt för att hänga in kläder i garderob? Då skall man även ha i åtanke att biljetterna kostar närmare 500kr om man köper dem. Nä, det blir inget Attitude sthlm nästa år. Vi skulle ju gått idag med, men det vart inte så intressant.


Det enda som faktiskt var spännande var en masterclass av en makeup-artist från MAC cosmetics, och sen så körde en tjej som heter Nova Miller på scen och det var väl typ det.

Såhär såg jag ut.

Sedan gick vi på jakt efter ett ställe där vi inte var tvungna att ta sms-lån för att ha råd med ett glas Prosecco och hamnde till slut på t-centralen. Vem i helvete äter middag på t-centralen? Inte jag igen i alla fall för jag betalade alldeles för mycket för en pasta som Gordon Ramsey inte ens skulle tittat på.

Inne på mässan. Det var inte alls vad jag förväntat mig.

Men vidare mot födelsedagsfest för Sara med det här färgglada gänget. Temat var förstås 80-tal och jag fick skratta och dansa och ha superintressanta samtal så jag är verkligen mer än nöjd med hur kvällen slutade. Nä, nu skall jag avsluta här. Ludvig står vid spisen och jag skall äta tacos tills jag får ont i magen. Kram på er! Hoppas er helg varit fin.

Likes

Comments

Heeeej! Alltså, hade en såå rolig kväll igår. När klockan slog 15:40 och vi hade spelat in första avsnittet i studion så vart det hög tid att gå och ta ett glas för att fira att ja, ÄNTLIGEN är vi igång. Ääär ni peppade på att lyssna? Vi såg sedan över vår ekonomi och var realistiska dock, vilket ledde oss hem till Olivia för att dricka upp hennes rödvin. Efter en stund tittade Ludvig förbi och det blev en SÅ mysig kväll. Vi drack för mycket och sen gick vi ner och käkade middag på Prime burger och sedan rörde vi oss mot Boquerian för en drink vilket sjukt nog bara blev EN drink.

Jag tänkte skriva att det var som om vi var en liten familj men kom på att det var ganska äckligt. Nu klev precis Jasmin innanför dörren och vi skall fota omslaget för podden innan jag drar till NK för jobb. Är så peppad!

Så, helgens planer? Det är Attitude STHLM både lördag och söndag och om jag skall vara ärlig så fattar jag inte riktigt vad det är haha. Men vi har VIP-biljetter jag och Olivia så vi lär hända där en del, så mycket vi orkar! Imorgon fyller även min vän Sara 29 och skall ha fest med 80-tals tema. Vet ej hur jag skall kombinera temafest med mode-event men det blir en spännande utmaning helt enkelt. Idag vill jag verkligen inte göra någonting annat än att DÖ i soffan helst.Tycker dock inte alls om att sova själv nu längre. Så jag kanske får tjata mig in hos Ludvig hehe..

Likes

Comments

Dagens bästa stund är nu. Jag dricker lite för varmt och lite för starkt kaffe, är nyduschad och har inte bråttom. Men vem försöker jag lura, det är sjukt men jag blir alltid stressad i sista stund ändå. Kommer på typ när jag väntar på tunnelbanan i princip att jag glömt ta på mig byxor och att jag bara har ett ögonbryn.

Men jag behöver er hjälp. När jag var på möte med en kille från TV4 (ÄH) haha jag var sån tönt, kunde ej låta bli att ta selfie utanför med loggan. Nåja, när jag var en tönt då så pratade vi lite om hur ostrukturerad jag är och vad jag behöver för att börja med YouTube. Men egentligen gäller det ju allt. Det enda jag egentligen sköter "bra" är min instagram, men det är för att det är enklast. Följer ni den förresten? Gör det annars! emelieolssons.se

Jag har förmodligen en släng av vuxen-ADHD om vi nu tvunget måste kategorisera människor. Det är bara att inse att jag har lite problem med att slutföra saker när jag har massvis med roliga grejer igång, jag vill ju göra allt samtidigt! Och jag får nya BÄTTRE idéer hela tiden som ersätter de gamla innan jag ens hunnit "utveckla" färdigt dem. Det är som att få ett barn och sen när den är ett ba NÄSTA!!!! Ok, det lät bättre i mitt huvud.

Det jag behöver hjälp med av er, som läser, som delar och som bara hänger här är: Vad vill ni se? En krönika i veckan?Längre historier? En outfit om dagen? Mer second hand eller mindre? Mer debattartiklar? Mer skönhetstips? För att förtydliga: jag kommer inte att göra sådant jag inte tycker är kul. Allt ovannämnt gillar ju jag, Min blogg är min och jag kommer inte att avvika från det jag tycker om eller börja tipsa om typ en abtronic för att skapa innehåll. Liksom, jag skriver ju för mig men är ju beroende av er. Vet ni vad en abtronic är förresten? Jag är inte säker men jag tror det är en sån där magtränare man brukar se i TV-shop. Nä, nåt sånt blir det inte hörni. Jag skapade en omröstning för att göra det enklare för er eftersom folk är dåliga på att kommentera, men kommentera gärna om ni har fler förslag!

Olivia och jag på Rodebjers event. Olivia har förresten återupptagit sin bloggpaus nu, så kika in!
Saknar henne jämt? Det är sjukt för det är den personen jag träffar mest men det är så sällan vi faktiskt hinner PRATA ordentligt. Ni känner säkert igen det. Nu skall jag ta kaffekopp nr 2 och börja styra upp det är fejset. Kram!

Likes

Comments

Det finns något som gång på gång förvånar mig. Toleransnivån för hur mycket skit folk tar i relationer som de aldrig skulle acceptera i en platonisk vänskap. Nu vet jag att en och annan redan höjer garden och förbereder argument som "vet du ens hur lätt det är att bli offret i en relation?! Skuldbelägg INTE offret." Det är inte det jag tänker göra här heller. Men om du redan har den inställningen så kan du gå en promenad och lugna ner dig istället för att fortsätta läsa.

Min poäng är, att folk har så olika måttstockar för vad som är okej i en kärleksrelation, och vad som är okej i en vänskapsrelation. Saker som vi aldrig skulle acceptera hos en vän, förlåter vi gång på gång i en kärleksrelation. En vän, och jag talar ifrån min generella erfarenhet och uppfattning, är vi så många gånger bra på att sätta i andra hand. När vänner, om man rankar, borde komma först. Gång på gång ser jag det hända i mina umgängeskretsar. Någon blir så uppslukad av sin nya att den glömmer att fråga hur sina bästa vänner mår, glömmer att göra tid för dem. Glömmer bort att de finns, och blir chockerade den dagen de står där ensamma och lämnade när vännerna inte längre är sådär glada i att finnas där mer. Medan du är upptagen med att gå på någon slags regnbåge mot en imaginär kista av guld, kanske din bästa väns liv faller samman men du är för upptagen med att hångla i en soffa för att märka det.

Kärlek och förälskelse är något vansinnigt kraftfullt, jag underskattar inte det. Livet har sin gång och givetvis är det naturligt att det ägnas mindre tid åt vänner ju mer åren går, men det innebär inte att man har någon slags dispens att strunta fullständigt i dem under förälskelsemånaderna för att sedan tro att inbjudningarna till vinhänget med polarna kommer att kvarstå. , är det något och kanske det viktigaste jag lärt mig efter alla min relationer så är det hur viktiga ens vänner är. Det är de som skall plåstra om mig när jag en dag blir sårad, för statistiskt sett så lär det hända någon mer gång i mitt liv.

Folk behandlar relationen till sin partner som om den vore villkorslös. Misstag efter misstag efter misstag förlåts, men en vän har så mycket mindre utrymme att göra fel. Samtidigt är det som om folk förväntar sig så mycket mer av sina vänner och ställer helt orimliga krav, när partnern oftare kommer undan med lite vad fan som helst. Desto mer jag tänker på det desto lustigare är det. Så många vänner jag haft i mitt liv som hundra gånger om gnällt om samma snubbe som gör fel oftare än han bytt underkläder totalt i sitt liv, som hon sen förlåtit. Samma vän som sen vänt ryggen till en samma sekund som en själv begår sitt första misstag. Ser ni vart jag är på väg? Måhända aningen rörigt.

Jag vill bara någonstans nå ut med vad jag lärt mig. Säg till era vänner ofta att ni älskar dem, bjud ut dem på dejt så som ni visar uppskattning för en partner. Gör tid för dem. Visa kärlek. Glöm inte bort att en vänskapsrelation också behöver underhållas. Ingen relation är i slutändan villkorslös. För mig om jag nu skulle ge mig in i en ny relation, så kommer jag vara stenhård med att mina vänner är bland det viktigaste i mitt liv. De kommer att inkräkta på våra vinkvällar och kanske sova emellan oss. Okej, så långt skall jag inte ta det men de kan ju få en egen nyckel typ i alla fall......... Haha.

Det är okej att vara kär och helt uppe i någon och på moln, men snälla glöm inte era vänner. <3
Det vore intressant att höra om ni har någon egen erfarenhet kring detta. En vän som glömt er, eller kanske glömde du bort någon? Kommentera det här inlägget i sådana fall!

Jag & Hannah, en av mina bästisar.

Likes

Comments

Men borde vara. I helgen har jag vilat lite från alla sociala medier. Inte helt, men nästan. Det var välbehövligt för att samla nya krafter, och att faktiskt vara 100% närvarande med mina vänner. Därav har jag inte varit så bra på att fota i helgen. Men nu är jag här efter en helg av svinmysigt häng med både Olivia, Jasmin och Hanna men också en födelsedagsfest för Melanie som fyllde 26. Och fler födelsedagar kommer!

Det är måndag och jag har en vegetarisk thaigryta på spisen. Ville verkligen skriva det pga hänt ca 1 gång under det senaste året. Men, bevis!

Vad händer i veckan?

Till skillnad från tidigare veckor som jag haft väldigt planerade så är jag ju nu lite mer en fri själ utan fasta tider och rutiner. Imorgon börjar jag äntligen på mitt nya jobb, en herrbutik inne på NK! Vi skall dock ses på kontoret, så jag tror att dag 1 mest kommer handla om att få bli bekant med sortimentet. Så jävla peppad! Det ser jag alltså fram emot. Jag skall även på dejt, och på torsdag skall jag och Olivia ääääntligen spela in första officiella avsnittet av "Om jag blir stor" hos Acast! I helgen är det Attitude sthlm (ett mode-event), och på lördag fyller även min underbara Sara 29 år.

Jag har med andra ord i princip bara härliga saker att se fram emot. Så, här har ni fått en liten catch up kring mitt fabulösa liv. Nu skall jag styra upp resten av livet här hörni!

Jag och Dennis på ART i lördags!

Och titta på detta fantastiska tak av blommor i trappan till Emmaus vintage vid Slussen. Fantastiskt fint. Fick med mig en klänning till jobbet! Fyndade ganska dåligt idag med tanke på att vi besökte ca 6 st second hand-butiker!

Likes

Comments