Så himla barnslig

"Skall jag erkänna för dig att hela kroppen skälver när du rör vid mig. Erkänna hur jag kväver ett fnitter för att inte verka vimsig. Kontrollerad, sansad, balanserad. Jag söker adjektiv medan du ligger bredvid och tänker på din nästa. Hon är kanske mörkare i hyn, har vitare tänder och ljusare skratt. Vad vet jag om hon du ännu inte mött. Min fingertopp fortsätter tvinna mörka slingor och jag drar in din duschcreme i mina näsborrar tills en millimeter luft inte längre får plats i lungorna. När du vänder ryggen till placerar jag min arm kring din bröstkorg så min handled ligger i linje med ditt hjärta. Inga adjektiv känns klara nog att beskriva den drog du är för mig. Trots det kommer vi aldrig att bli kära. Stunden är viktig, passionerad och närvaron är skarp och sylvass eftersom vi båda snart vet om att vi lämnar den. Mina läppar och nästipp möter lätt din nacke och jag måste bita mig i kinden för att inte börja gråta. Det är så sällan jag får vara såhär hemma och det är snart dags att gå."

Det börjar redan bli mörkt ute trots att klockan inte ens är fyra. Jag dricker te, hostar, snörvlar och bläddrar i mitt utkast, hittade den här lilla textsnutten ovan och tänkte att jag lika gärna kunde posta den, det är synd med ord som går till spillo. Jag har hittat tillbaka till mig själv lite grann, landat mjukt och det är fint, men jag känner stressen hopa sig och jag försöker att göra upp någon slags strategi för att inte krascha sådär igen. I helgen fotades jag och @TheRetiredModel (Megan som börjat blogga igen!! Hur kul?!) av Karl Anton Björkman. Jag har fotats av honom en gång tidigare och denna gången blev det ännu bättre. Han är så jävla begåvad. Aldrig förut känt mig så säker framför kameran, och med risk för att låta lite för narcissistisk så blev bilderna helt otroliga. Längtar tills bilderna är klara och jag får visa upp dem! Vi hade så himla kul i studion dessutom. Megan nämnde en sak gällande vår vänskap som jag har med extremt få. Barnsligheten. Vi beter oss som barn när vi är med varandra. Det är så jävla härligt att glömma bort allt ansvar man har för en stund helt bortkopplad från verkligheten.

Har jag något mer att dela med mig av som kan vara av intresse tro? Jag har hittat ett band jag börjat att älska som påminner om min tonår på ett romantiskt sätt för en gångs skull. Jag hatar ju min tonår. Men det känns som en härlig mix av Familjen, Kent och Anton Kristiansson. Faller genom 14, 15, 16 när jag lyssnar. HÄR. När jag hör den här musiken så tänker jag särskilt på ett femton år gammalt jag, i passagerarsätet bredvid en äldre kille med brunt lockigt hår (sällan det är lockigt, jag vet) jag inte vågade bli kär i. Vi satt i bilkö och han drog på en låt som fick mig att på något vis kika in i en värld han levde i som jag ännu inte hade tillträde till. Han visste något mer om livet och vad jag skulle få uppleva, jag fick en dos av det.

Jag skall försöka pallra mig iväg till affären nu och sen fortsätta att ligga raklång på soffan, men det känns ungefär lika jobbigt som tanken på att genomföra en svensk klassiker. Är så trött på insidan av kroppen, liksom fysiskt. Är så slut i musklerna kring halsen. Känns som om jag hostar upp mjöl. Varsågod för den bilden.

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229