Igår, på en regnig uteservering med Megan, som alltid utmanar mitt intellekt och får mig att ifrågasätta både mig själv och andra som en således bör göra, så insåg jag hur förvriden min självbild är idag. Inte nödvändigtvis ur en negativ aspekt, utan helt enkelt bara fel. Bland annat så identifierar jag mig fortfarande själv som någon som "bara varit i långa relationer", och insikten av att jag endast har haft en fast "relation" på 5 månader på drygt tre år fick mig att tappa hakan. Jag har också tänkt, apropå missbruk att jag missbrukar relationer. Att jag konsumerar dem, och låter mig konsumeras av dem. Det är inte heller sant. Inte längre, ju. Jag varken är i dem eller konsumerar dem, alls. Inte heller har jag dejtat någon under en längre tid under dessa år. Jag kan räkna dem enkelt på en hand.
Tiden går så snabbt att min självbild inte hänger med. Varför är det så? Således handlar jag, ibland, som om jag inte kan vara själv. Eftersom jag alltid är i relationer. Fel, det är jag ju inte. Faktum är att den enda långa relationen jag haft i vuxna dar tog slut i Februari 2015. Jag blir knäpp eftersom jag inte lyckas klura ut varför mitt psyke fungerar så. Är det någon slags överlevnadsinstinkt för att vara under konstant utveckling? I ett inlägg nyligen skrev jag om hur jag listade "blir lätt besviken" som en usel egenskap och blev tvungen att inse att det inte stämmer. Och nu, ytterligare en felaktig bild av mig. Visserligen har jag varit och nosat vid den tidigare, men nu blev det mer som en kalldusch där det stod klart och definitivt att jag inte alls är någon som konsumerar eller låter mig konsumeras av relationer. Skönt, till hundra procent.
Jag har ju också skrivit tidigare om i detta inlägget huruvida en definierar sig, grundat på ifall en är en så löjligt kallad "relationstjej" eller "singeltjej", och jag blir ju lite matt nu när jag inser att jag går i tankebanorna återigen kring att min identitet på något vis skulle ha och göra med ens inställning till relationer. Hur jag, trots min (kalla det vad ni vill), medvetenhet fortfarande vill placera mig själv i fack. Kanske är det för med större enkelhet kunna förklara mig själv för andra.
Jag var med en kille härom dagen som frågade mig varför jag hade Tinder. Mitt svar var lika delar luddigt, som klyschigt. "Jag vet inte, ärligt talat. Jag är öppen för det mesta! Men letar inte aktivt efter något." Han antydde på sätt och vis att jag hade fel. Som om man antingen är på Tinder för att finna en sexuell relation, eller för att finna kärleken. Eller så är man både och. Men att man tagit ställning aktivt, oavsett, och faktiskt letar efter någonting om man finns där. På den dära helvetesappen. Det är svårt för människor att förstå, att en inte aktivt letar efter en relation. Även om det förstås ökar chansen (eller risken haha) för att man träffar någon man skulle råka bli kär i om man finns på Tinder. Ännu mer svårt vad gäller kvinnor, kanske. Vi är ju oftare än män framställda som icke självständiga och på jakt efter relationer. Vi kan inte ha lösa förbindelser eller bara drivas av lust. Det klassiska "jag kommer att såra dig från män", och så vidare, eftersom deras grundinställning är satt till att det är vi (kvinnor, svagare könet), som kommer att bli besvikna. Medan de är bestialiska, känslokalla och minsann bara vill ursäkta ordvalet; knulla.
Varje gång, jag hamnar i en situation där jag måste beskriva mig själv med begrepp som andra förstår och är bekanta med så blir jag fel och obekväm. Dels ibland för att mitt vokabulär inte räcker till, för att mottagaren inte förstår eller för att jag helt enkelt inte förstår själv alla nyanser där finns. Jag sitter nog inne på en hel del kontroversiella åsikter, låt mig få säga så utan att framstå som koketterande, är ni snälla. Eller, är det så att det snarare är en latent avsaknad av åsikter. Jag tycker ganska lite saker gällande otrohet (läs ett av mina inlägg om otrohet HÄR), generellt. Men med en motpol som står upp för och definierar till exempel just vad otrohet innebär som en faktisk sanning, så tycker jag väldigt mycket. Men min definition av det mesta är oerhört svävande, komplext och ja. Jag är säger nog fraserna "både ja och nej", "det beror på", "det finns grader i helvetet" och "det kan ju vara så att..", flera gånger om dagen vilket i sig är nyttigt - men ack så utmattande.
Ibland önskar jag att jag bara var en sån som kunde tycka "ja eller nej" kring saker eller rycka på axlarna. Vara lite mer definitiv. Alltid ta tydlig ställning, men jag kan inte det. Ibland önskar jag att jag slapp reflektera så jävla mycket kring en sådan sak som andras definition kring ifall jag vill träffa någon "stadig partner" eller inte. Det leder ofta, väldigt ofta till missuppfattningar, eller att människor bildar en felaktig uppfattning om mig som är svår att trassla ur. Som leder till "varför gjorde du så, du sa ju att"-diskussioner där mottagaren missförstått mig från första början och när man sticker av från deras förväntade sätt att agera så blir det kortslutning i hjärnan. Det bara måste vara som de tror.
Till exempel minns jag tydligt den gången jag läste kursen "Etik och människans livsvillkor" och vi fick ett etiskt dilemma som löd ungefär såhär: Din bästa kompis har en hamster som hon älskar mer än allt annat på denna jord. En dag ringer hon dig och berättar att hennes hamster försvunnit, och hon ber dig komma och hjälpa henne med att leta efter den. Du sätter dig på cykeln och cyklar dit, och på vägen kör du över hamstern. Du blir förskräckt och vet till 100% att din vän aldrig kommer att förlåta dig för detta och hela er vänskap kommer att vara över. Vad gör du? 1. Cyklar hem till din vän och berättar, och därmed avslutar er vänskap, eller 2. Du lyfter upp hamstern och lägger den i busken, och cyklar sedan hem till din vän."
Vi var ca 30 personer som läste den här kursen och vi alla var tvungna att ta ställning, med sedan möjlighet att motivera vårt svar. Omröstningen skedde på tavlan elektroniskt och anonymt. När resultatet kom upp, att jag var den enda deltagande i kursen som röstat på alternativ nummer 2 så fylldes jag lite av skam och skräck. Sedan, när läraren frågade om den som röstat på alternativ 2 ville stiga fram så samlade jag mod för att göra det och motivera mitt svar. Jag var den enda som hade ifrågasatt det som tillsynes var det rätta att göra, och det var allt annat än roligt. De behandlade mig mer eller mindre som en seriemördare som givit mig på någons familj.
Vad vill jag komma till? Jag vet inte, precis som vanligt. Mer än att det oerhört uttröttande att vara en öppen människa i ett enkelspårigt och normativt samhälle som gör att jag allt oftare kommer på mig själv med att vara tyst för att undvika dålig stämning, eller behöva förklara mig i all oändlighet och bemöta "så du menar att", som 9/10 gånger följs upp av något som jag inte alls menar. Jag har haft en mycket kort relation de senaste tre åren och det här är sista gången jag kommer att reflektera över mig själv och min egen identitet i förhållande till hur länge jag varit själv.
Jag förstår att jag kommer att behöva utveckla mina tankar kring relationsmissbruk. Jag har nog gjort det en gång tidigare, men jag kan absolut göra det igen för den som är nyfiken.
