Ur "Vanja"

Skriv något fint. En högljudd röst ropar manande att jag skall skriva någonting vackert. Vi diskuterar jag och rösten. Skriva fint om trygga famnar och nästippar mot nyckelben. Om himlar som kastar romantiska blickar ned på var och en. Om fysisk elektricitet och sömndruckna ögon en söndagsmorgon. Men jag är blockerad. Min hjärna är programmerad på att prestera, på att boka gäster, på att inte glömma bort viktiga datum och att hela tiden ligga steget före. Det finns inget utrymme kvar för mitt kreativa jag att vara varken romantisk eller lekfull.

Allting är så praktiskt. Jag rör mig genom livet nu som på ett brädspel, taktiskt och stadigt. Jag saknar det jättemycket, att skriva. Blir avundsjuk på alla jag ser som skriver bra nu och försöker att viska lugnande till mig själv att jag inte kan göra allt på samma gång. Men jag känner ändå att jag ville ge er nåt, jag menar det händer inte så mycket annat här. Ni får ett slags utdrag av mitt försök till manus jag skrivit till en bok. Ett projekt som stått extremt stilla ett bra tag nu.

"- Vanja, det här med att kärlek inte går att beskriva med ord, tror du att det är så att kärleken är allt som inte sägs? Liksom när det är tyst. Allt som uteblir.

Som många gånger förut blev jag förundrad över hur Minna alltid pratade som om hon berättade en historia. Man ville alltid veta mer och satt som ett otåligt barn och väntade på vad som skulle sägas härnäst. Jag lät det gå några sekunder medan jag funderade och hoppades på att hon skulle säga något ytterligare. Men till min snopenhet verkade hon vara klar med sitt filosofiska resonemang. Jag tog en mun av mitt vin och en rysning gick genom kroppen av en sval vind som strök emot mitt skinn som blev alldeles knottrigt.
- Om din teori stämmer så är jag definitivt inte kär i Joel.

Hon ryckte på axlarna och himla med ögonen som ett sätt att säga “jag tänkte väl det”, men det sa hon aldrig. Jag hindrade lyckligtvis en plötslig och överraskande impuls som sa åt mig att kyssa henne. Som om den förälskelse jag en gång delade med Joel hade gått vilse och nu behövde komma ut. Som om jag behövde älska någon, vem som helst. Första bästa person ville jag överösa med kärlek, för att inte dö kändes det som.


För visst hade jag varit förälskad i honom. Jag lekte med tanken att om det här var ett bevis på att man höll på att bli vuxen. När man plötsligt var kritisk nog både mot sig själv och sin omgivning, för att omdefiniera känslor på det här viset. Att förälskelse inte nödvändigtvis behövde vara kärlek och att en känsla av en upplevd kärlek lika gärna kunde vara en tillfällig kortslutning i känsloregistret, som egentligen bara var rädsla över att bli lämnad, eller till och med stress. Kanske betydde det att mina tankar på Ludde och hur musklerna spelade under hans hud den där natten vi spenderade ihop, kanske inte betydde någonting alls. Kanske längtade jag bara bort. Bort från Joel. En känsla av skam sköljde över mig inför att tänka så om någon som var helt chanslös att försvara sig. Som gick i ovisshet och trodde att vi älskade varandra. Jag kvävde skammen genom att fly den och tända en ny cigarett som omedelbart blev dränkt i saliv av mitt iver. Jag hatade när det blev så. Egentligen tyckte jag inte om att röka när det var varmt men jag visste heller inte något annat än att fly alla känslor som var hotfulla mot min existens. Minna höjde musikens volym som om hon förstod att jag behövde hjälp att tysta alla tankar som skrek åt mig från alla möjliga håll. Hon var bra på det sättet, bland många. Hon var inte en sån där hobbypsykolog som hade läst en Wikipediasida om KBT-terapi och nu försökte tillämpa den på alla situationer hon mötte. “Stanna i känslan”. Nej tack.
- Är jag en dålig människa?

- Skärp dig.
- Men jag gör ju dåliga saker. Jag är otrogen. Jag skiter ibland i att svara när mamma ringer och jag källsorterar inte. Jag köper för fan inte ens ekologiskt. Jag skiter typ i miljön och jag..
- Nu slutar du. Bra människor gör inte alltid bra saker. Dåliga människor gör alltid dåliga saker.
- Det känns förenklat.
- Livet är inte så komplicerat.

Möjligen var Minna inte alls så naiv som jag alltid betraktat henne som. Det kunde ju faktiskt vara så att hon hade rätt. Att livet inte är så komplicerat. Men att jag varit alldeles för dramatisk och barnslig för att inse det. Med en gång längtade jag efter att gå och lägga mig, för att vara ensam en stund med de här nya känslorna som kommit till mig. Bekanta oss.
Om hon hade rätt så innebar det att jag skulle göra slut, i alla fall. Jag tänkte på alla kvällar på Joels landställe och hur han brukade tvinna sina fingrar kring mitt hår och kittla mig tills jag skrek och bad honom sluta. Hur han kunde dra ordvitsar som fick mig att vika mig av skratt. Sen tänkte jag på hans äckliga lasagne och att han bet på naglarna. Det glömde jag att skriva på listan. Jag plockade upp min telefon och gjorde en anteckning om det för att inte glömma bort det igen. Det var ibland lite äckligt att hålla hans händer. Hans fingrar liknade liksom vid korvar toppade med kroppsflisor som skulle likna naglar. Han hade försökt sluta flera gånger men tillslut börjat gilla smaken av medlet hans mamma penslade på fingrarna som skulle smaka så illa att det inte gick att fortsätta. Han var immun.

- Jag kanske inte borde ta råd från dig. Jag menar du har ju inte varit i en relation.
- Gör inte det då. Men jag börjar bli trött på din skit faktiskt."

Puss & Kram
E

Gillar

Kommentarer

anna
anna,
du skriver fint!
schww.blogspot.com/
ineees
ineees,
Grymt Emelie!!!<3
nouw.com/ineees
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229